ballebulle

Jag kände att någon tog tag i min arm, det var Elin, den nya tjejen. Hon sa:

"Titta Alex, den där killen där borta tittar på dig hela tiden och han har gjort det i flera veckor nu, sen jag kom hit."

Jag såg åt hans håll och såg den där långa muskulösa killen med halvbrunt hår och helt underbart grönbruna ögon. Jag tänkte på hur det var när det var han och jag.

Hur det var när han brukade se rakt in i mina ögon och jag in i hans. Det brukade vara som att han såg mig rakt in i själen.

Elin visste inte att han och jag hade varit som en.

Jag vände bort blicken när jag såg att han tittade ledsamt på mig.

Varför tittar han så ledsamt på mig när det var han som gjorde slut? Tänkte jag.

Det var han som lämnade mig för Johanna.

Jag älskar honom, det är allt jag vet för tillfället.

"När hela hans kropp och själ blir allt som cirkulerar i ditt huvud och blir hela din värld, då vet du hur du ska hålla dig i livet." Viskade jag för mig själv.

"Vad sa du?" Frågade Elin.

"Nej inget..." svarade jag.

Jag tittade åt hans håll igen. Han hade redan gått in i deras klassrum.

Det enda jag kunde tänka på hela dagen var honom, bara på honom.

Inte ens när min bästa vän Bella frågade mig vafan det var med mig svarade jag.

Var jag olyckligt kär? Jag menar, han kan ju inte direkt gilla mig igen. Eller?

"Alex, Alex!" Hörde jag.

Det var Bella.

"Ska du med på Lukas fest ikväll eller?"

Då slog det mig. Han skulle säkert på Lukas fest!

"Klart jag ska." Svarade jag.

Ikväll skulle allt lösa sig hoppades jag.

När jag och Bella kom till Lukas så var det jättemånga där, men inte han.

Var kunde han vara?

Där! Han stod i Lukas fullsmockade hall som var fylld med skor och jackor. 

"Helvete" tänkte jag. Johanna var här, tänk om han vill vara med henne.

Senare på kvällen när många hade druckit alkohol, även jag så såg jag att Johanna satt i hans knä.

"Helvete" utbrast jag men tystade mig hastigt. Ingen hörde, tur.

Jag hämtade min och Bellas martiniflaska, den var fylld till hälften. Jag halsade hela hastigt och kände hur det blev alldeles varmt inombords. En kvart senare frågade jag mig själv, varför gjorde jag detta? Jag vet ju vad som händer om jag ens dricker lite alkohol.

Jag började se suddigt. Hela världen snurrade.

Så såg jag en lång kille med svart mössa. Det var han. Han kom fram till mig och jag blev alldeles varm i kroppen. Vi hade inte pratat med varandra sen han gjorde slut.

Jag hade sedan dess bara målat bilder i mina tankar av oss tillsammans. Men nu stod han framför mig.

Jag hade aldrig känt sådan lycka som jag kände med honom och nu kom han fram till mig.

"Hur är det egentligen?" Frågade han. Du ser lite borta ut. Tillade han.

Bilden av honom blev allt suddigare och suddigare.

Hans röst tystnade i mina öron. Jag föll till marken med en duns.

Paniken steg inom honom och han kastade sig ned på golvet. Han skulle precis ropa på hjälp, men jag vaknade.

Jag låg i hans famn och allt jag fick fram var "NEJ, förlåt!".

"Det är okej, det är okej." Sa han. 

Jag försökte resa på mig, men han hindrade mig och sa:

"Ligg du kvar gumman, allt kommer att bli bra om du ligger kvar och bara tar det lugnt."

Allt var plötsligt perfekt. Jag låg i min älskades famn och tystnaden hade aldrig varit så stilla men ändå så underbar.

Han började nynna på vår låt. Han var ingen sångfantast men aldrig hade det låtit bättre.

Det kan ha varit för att jag kände hur alkoholen rusade genom hela kroppen. 

Den låten som vi båda älskade och den som vi lyssnade på konstant för ett år sen.

Han kom ihåg, han kanske bryr sig ändå trots allt.

" I love you, I love you, I love you, Baby I love you, you are my life. The happiest moments woren't complete if you weren't by my side".

En lite tjejig låt men ändå så påminde den, redan för ett år sen om oss, om honom och mig.

Han kom ihåg och jag var som förtrollad och när allt var som bäst kom hon och förstörde.

Johanna kom, hon tog honom i handen och sa "kom nu".

Han följde med henne och lämnade mig helt ensam och övergiven kvar på golvet.

"Fan" tänkte jag. Hon ska alltid förstöra, alltid.

När jag reste på mig och gick mot Lukas kök såg jag att han och Johanna satt i Lukas soffa och kysstes.

"Helvete" utbrast jag. Den här gången hörde hela huset mig.

Men ingen brydde sig. Bella kom fram till mig och frågade vad som var på tok.

Det enda jag svarade var "jävla skit".

Jag såg åt hans håll en sista gång och han tittade bara på mig. Han dumstirrade bara.

Jag gick igenom den långa trånga och nu ännu mer fullsmockade hallen.

Jag struntade i alla skor som var i vägen. Jag fick syn på Johannas nya, glansiga och högklackade skor. Jag slängde en sko i väggen och stampade sönder den andra, klacken gick av och nu va de nya glansiga högklackade skorna förstörda. Men "rätt åt henne" tänkte jag.

Jag tog på mig min skinnjacka och slängde halsduken slarvigt runt halsen.

Jag slängde igen dörren och skrek "dra åt helvete".

Jag visste att det var fel att åka moped när man har druckit alkohol. Men vredet inom mig tog över mitt vanligtvis kloka tänkande.

Jag satte mig på moppen, men vad jag inte visste var att han var tätt efter. Han hade sprungit efter mig. Han försökte hindra mig från att göra mitt livs största misstag. Vanligtvis var han en mycket atletisk kille men han kände hur mjölksyran var på väg att ta över i benen efter en stunds springande efter mig. Jag gjorde en sväng och jag såg fortfarande inte honom. Han tänkte inte ge upp, han fortsatte att springa och gav allt, han ville inte förlora mig. Men tillslut blev det alldeles för tungt och hans ben vek sig och han föll till marken. Han tittade upp och såg att jag var på väg rakt in i ett tegelhus.

Med gråten i halsen skrek han "NEJ!".

Jag hade krashat i ett grått tegelhus och nu samlade han sina sista krafter för att rädda mig från en otäck död. Han sprang fram till mig och slet av mig hjälmen som jag hade satt på mig tidigare, men inte ens den hade räddat mig. Blodet rann ned från pannan och en tår föll ned från hans kind.

"Varför?" utbrast han. "VARFÖR!?"

"När hela hans kropp och själ blir allt som cirkulerar i ditt huvud och blir hela din värld, då vet du hur du ska hålla dig i livet" viskade jag.

"Men jag är här, jag har försökt att prata med dig i flera veckor. Men allt du gjort är vända bort blicken. Varför gjorde du detta?".

"Det kändes fel när du var med Johanna hela tiden" sa jag med en svag röst. "Hon var allt du brydde dig om".

"Fan också, allt är mitt fel. Tror du verkligen att jag bryr mig om henne? Det är dig jag älskar, så jävla mycket! Min värld cirkulerar kring dig. Du är den enda jag vill ha".

Jag såg honom i ögonen och kände hur hjärtat bultade snabbare. Jag grät inte, för jag var lycklig, mer än någonsin.

"Våga inte lämna mig, våga inte!"

"Jag trodde att livet handlade om att göra rätt eller fel. Jag gjorde rätt att komma hit idag, jag ångrar ingenting. För nu vet jag det enda jag behöver veta för att min själ ska gå vidare. Även om jag inte klarar det, så vet du nu att du är den enda jag någonsin älskat".

"Alex, Alex!" Utbrast han.

"Jag är här. Jag kommer aldrig att lämna dig. Andreas?"

"Ja! Jag är här, jag finns här! Vad är det?" sa han medan tårarna rann längs kinderna.

Jag tog mina sista andetag och sa:

"Jag älskar dig."

Jag hade offrat mitt liv för att få reda på att den jag verkligen älskar älskar mig, och det kommer han alltid att göra. Jag kommer alltid att finnas inom honom, det vet jag.

Jag såg ned på den vackraste begravning jag någonsin sett.

300 människor var där, bara för att sörja mig. En tår föll ned från min kind, men den var bara fylld av glädje. Det var en grå dag, en alldeles äkta sörjedag. Men när Mamma skulle hålla tal om hur mycket hon saknar mig och hur mycket hon älskade mig. Så sken hela rummet upp, en solstråle lyste upp hela kyrkan. Det var min tår.

Andreas satt längst fram på första raden, han fick solen i ögonen och gjorde allt för att inte vika undan blicken. Han visste att det var jag. Han gick fram till min kista och la en vit ros på mitt bröst. Han sa:

"I flera veckor försökte jag få kontakt med dig igen, men allt du gjorde var att vända bort blicken. Jag ska aldrig vända bort blicken från dig, när solen lyser som starkast på mig, då vet jag att det är du. Jag ska inte sörja, för jag visste att detta skulle ske. Jag visste att gud någon gång skulle ta tillbaka sin allra finaste ängel, du. Jag älskar dig."

Jag ser nu att det var jäkligt mkt som blev fel under inklistringen, men ta det som det är och det är ändå inte orginalet, bara handlingen och historien på halft ren svenska, men det är alla situationstecken som inte vill bli tecken men skitsamma :)